Oroar över mig själv

Hej

Jag har länge haft problem med lite allting, men ville inte försöka fixa eller ta reda på vad som pågår eftersom jag var rädd att det skulle påverka min utbildning negativt. Min plan var att hålla allt undan, i alla fall ända tills jag var färdigt utbildad. Jag vill inte längre köra med den strategin eftersom det känns att jag inte kommer någon vart. Jag är nu

19 år och har just börjat studera på en yrkeshögskola. Högstadiet var en dålig tid för mig och under den tidsperioden hade jag problem med självdestruktivitet, vilket inte längre är ett aktivt problem. Nu på senare tiden har jag mer ångest över t.ex. saker jag vet att jag lätt kan göra. Ångesten är också något som kommer mer i vågor än att vara en konstant känsla. Jag lever oftast i ett tillstånd som jag inte skulle kalla ett deprimerat tillstånd, men det är mera en känsla av inget, liksom bara total tomhet. Ibland lyfts detta upp till ett positivt humör då jag orkar och gör gärna mycket saker, är glad och väldigt pratsam, väldigt utåtriktad mot mitt vanliga mer inåtriktade jag. I högstadiet var jag också snabb på att lära mej, men nu en längre tid efter blir min koncentrationsförmåga bara sämre och det är svårt att hålla uppmärksamheten på en sak länge och tankarna hoppar lätt runt överallt.

Eftersom jag har googlat saker angående detta är jag oroad över att det här allt är något jag inte borde ignorera, men på samma kan man inte lita på en egen undersökning så det känns dumt, tänk om det inte är någonting alls. Saken här är att jag inte riktigt vet hur jag skulle kunna få hjälp någonstans ifrån, jag vill inte gå via skolan pga att jag är, som sagt, rädd att detta kommer påverka min utbildning. Antar att min fråga då är, är detta något som går att ignorera med någålunda gott samvete, eller borde något göras åt saken? Kommer det bli värre om det ignoreras eller är detta något jag bara kan leva med och "komma över" de vissa perioderna?