Orolig tjej
Hej på er!
Jag är orolig över mitt psykiska mående. Jag slutade studera närvårdare i våras och jobbar nu på världens underbaraste ställe. När jag tänker tillbaka på skoltiden inte bara tiden i YA utan också på grundskolan, genomsyrar det PRESTATION! Jag har verkligen pressat mig för att gömma min skeva självkänsla och det är sak som jag är väldigt medveten om själv.
Sen till det andra på 9:an började jag höra röster som sa åt mig att jag skulle ta droger även om jag aldrig gjorde det, jag utvecklade panik för människor med dessa typ av problem. När jag gick på stan var det de mänskorna som mina ögon såg. Och när jag tänker tillbaka på skoltiden så minns jag ett fåtal gånger när jag på riktigt haft panik, pappa har tom varit några gånger till akuten med mig för att jag inte har fått andas. Nu har detta bleknat men istället har jag börjat träna och tränar för att dölja allt. Jag är genom slut, har återkommande förkylningar, har sjuka muskler, finner ingen lycka i livet. Det värsta av allt är att jag inte alls kan styra dessa tankar. 2 gånger har jag sprungit ut i skogen med tandborste i fickan och försökt spy men vågar inte. Vad är nu detta, jag är livrädd?
Hej!
Tack för din fråga! Fint att du tog kontakt hit till oss!
Du skriver att du är orolig över ditt psykiska mående och då är det jättebra att vända sig till någon för att få hjälp och stöd med hur man har det. Det är jobbigt att måsta gå omkring och vara orolig hela tiden!
Du tar upp två saker som du har funderingar kring, och det första är tankar kring dålig självkänsla.
Precis som du är inne på så kan ett tecken på en dålig självkänsla vara just att man över presterar. Har man kanske en känsla av att inte duga, inte vara bra nog eller andra negativa tankar om sig själv så kan det ta sig i uttryck i att man jobbar ännu mera/bättre/längre än alla andra. Kanske tänker man då att det kommer att resultera i att man blir sedd, får bekräftelse och beröm för att man är så duktig. Detta kan bli en ond cirkel som leder till att man bara kör slut på sig själv och inte brukar man få bättre självkänsla heller.
Det finns många saker man kan göra själv för att bygga upp en bättre själkänsla. En viktig bit är att vara medveten om i fall man har ett negativt tankemönster, att vara medveten om det och arbeta på att bryta det mönstret. T.ex. nästa gång någon ger dig en komplimang så säg; Tack! - Ta till dig det positiva och låt det sjunka in istället för att börja säga emot. Man kan också skriva ner sådant om sig själv som är positivt, den listan kan man sedan ta fram ifall man känner att negativiteten smyger sig på. Många tips för att stärka självkänslan hittar du på nätet men det finns också många bra böcker i ämnet man kan läsa, t.ex. av Marta Cullberg Weston och Mia Törnblom m.fl. Viktigt att komma ihåg är att det tar lång tid att arbeta på en bättre självkänsla, men det går!
I andra delen av ditt brev beskriver du att du i någon period har hört röster. Du berättar också att du några gånger haft riktig panik och sökt hjälp på akuten. Jag har lite svårt att avgöra ifall du fortfarande har dessa problem eller inte men tolkar det ändå som att du inte upplever dessa just nu i alla fall.
Att höra röster är inte så ovanligt. En stor andel människor hör röster tillfälligt, särskilt vanligt är detta då man upplever någon form av kris i livet som t.ex. sorg eller skilsmässa. Stress kan också vara en utlösande faktor.
Vissa kan uppleva bilder och visioner, smaker, lukter och beröring utan att det finns någon fysisk orsak eller utan att något framkallat detta. Att uppleva detta tillfälligt behöver inte betyda att man insjuknat och behöver vård. Dock kan upplevelsen av att höra röster vara riktigt skrämmande. Blir symtomen värre (rösterna kommer allt oftare och leder till förvirring, oro, ångest) och dessa upplevelser/hallucinationer ställer till med problem i ens vardag så skall man naturligtvis söka hjälp. Då kan det vara ett tecken på en psykossjukdom.
Du har också vid ett par tillfällen upplevt, som du skriver, riktig panik, något som jag tolkar som panikattacker (panikångest). En panikattack är en stark känsla av rädsla och panik som kommer helt plötsligt. Ofta yttrar det sig så att man får hög puls, hjärtat slår snabbt och man kan känna sig yr och svimfärdig. Vanligt är också, precis som du hade upplevt, att man känner andnöd. Viktigt att veta är att även om en panikattack kan kännas väldigt obehaglig och skrämmande, så skrämmande att man tror att man skall dö, så är det inte farligt! En panikattack kan hålla på från några minuter till ett par timmar men den går alltid över!
Ett knep man kan ta till ifall man drabbas av en panikattack är att man ställer sig/sätter sig någonstans lugnt/avskilt (fötterna stadigt i golvet), fokuserar blicken på någon punkt, sätter ena handen på magen och bara koncentrerar sig på att andas djupt och lugnt. Beskriv för dig själv vad som händer i kroppen och låt dig känna det du känner! Så småningom börjar attacken avta.
I slutet av ditt brev nämner du lite om hur du mår just nu, att du tränar jättemycket, känner dig genom slut och att du är olycklig. Du skriver också att du inte kan styra dina tankar. Och Ingen skall behöva gå omkring och känna sig livrädd hela tiden, det är otroligt jobbigt att känna så! Det vore bra om du har någon i din familj eller vänkrets som du kan berätta för om hur du mår. Dels för att det ofta hjälper att man får prata om och dela det med någon men också för att du då kan få hjälp och stöd när det känns extra jobbigt.
Jag råder dig att söka professionell hjälp! Jag tror att du behöver få prata om de här upplevelserna (rösterna och paniken) som du haft och få hjälp med att börja må bättre! Du behöver kanske gå regelbundet under en längre tid och prata med någon terapeut. Vissa behöver också få någon form av medicin under en tid. Du jobbar, så därför skulle jag rekommendera att du i första hand vänder dig till din arbetsplatshälsovård. Det går förstås också att ta kontakt till närmaste Hälsovårscentral.
Ta hand om dig!
Mvh, Camilla Roslund-Nordling
Lägg till ny kommentar